Öppet Spår 2017

Dagen jag sett fram emot och bävat för under så lång tid. Förberedelserna blev ganska knackiga pga mycket förkylningar och annat strul, så knappt 20 mil hade jag fått ihop inför dagens övningar. Inte i närheten av vad jag tänkt men bara att göra det bästa med det man har.
Hade åkt längre sträckor, ca 4,5 mil, två gånger innan för att känna på hur det kändes och resten kortare träningspass. Min plan innan loppet var också att lära kroppen att klara av sportdryck, som jag tidigare alltid blivit dålig i magen av. Så därför har i stort sett alla vinterns skidpass varit med sportdryck.
En av mina största utmaningar med längre lopp verkar vara att få min kropp att klara av intag av vätska och energi under tiden. Den har väldigt svårt för det, men inför öppet spår kändes det som att jag hade en bra plan. Trodde jag...

Bodde i husbil alldeles ovanför starten i Berga By, helt perfekt! Vaknade och kände mig taggad, äntligen skulle jag få trängas med många andra som inte heller förstod riktigt hur långt nio mil är ;) Åt rejäl frukost, kollade temperaturen, klädde på mig enligt plan och promenerade sen ner till starten. Visste ju att det skulle vara mycket folk, men hade på något vis förträngt hur mycket folk det faktiskt är. Trodde jag var ute i tid och skulle hamna ganska långt fram, men icke sa nicke. Långt bak med massa tusentals människor framför blev det. Fast jag tänkte att det inte skulle göra så mycket den här gången, fint väder och med förutsättningar för spåren att hålla bättre än sist jag åkte 2014.
Klockan blev slagen och fältet började röra sig, sakta men säkert.

Hade förberett mig på att det skulle ta ganska lång tid till Smågan. Ingen ide att stressa uppför backen och riskera stavar och skidor. Jag rättade in mig i ledet och saxade långsamt uppför tillsammans med alla andra. Efter ungefär 3-4 kilometer började värsta trängseln släppa och jag kunde börja åka lite mer som jag ville. Blev förvånad över hur bra det gick! Kände mig stark och vet att jag tänkte, det här fixar jag, inga problem. Tog mig ca 1 tim och 10 min till första kontrollen där jag följde min plan och drack två muggar sportdryck och en gel med energi. Log för mig själv för att det kändes roligt och började åka mot Mångsbodarna.

Efter någon kilometer kände jag hur det började bli oroligt i magen. Tänkte att det går nog över men det blev bara värre och värre. Tills slut mådde jag så illa så jag fick lov att åka ut på högerkanten och stanna. Vilade en stund, åkte på lite till men fick snart stanna igen. Vad är det som händer liksom? Magen var i totalt uppror. Tänk dig ett riktigt rejält s**t hugg deluxe med fel tajming :( Istället för att räkna ner km till Mora bytte jag taktik och började räkna ned till nästa bajamaja.
Lyckades åka till Mångsbodarna och här tänkte jag att det kanske blir bättre i magen med lite blåbärssoppa och en bulle. Sportdryck vågade jag inte ta något mer så höll mig till vatten. Kändes lite bättre en stund men sen började magen bråka igen. Varje gång jag satte ner stavarna kändes det som att jag skulle kräkas och jag vet att jag tänkte "det här är ett skämt, det är typ 6,5 mil kvar". Spåren och vädret var helt underbara så det började kännas så surt att inte kunna åka på så som jag skulle kunnat göra med en mage i fas. Jaja, bara att gilla läget, ta det lugnt och hoppas att magen ger sig tänkte jag.

Den plan jag hade innan loppet med hur jag skulle fylla på med energi sprack redan efter Smågan. Jag höll mig till vatten och dextrosol som jag hade med mig. Nåt annat fixade inte min mage. Förstod ju att min energi skulle vara slut efter någon timme men hade ingen annan ide på hur jag skulle ta mig igenom loppet överhuvudtaget.

Varje kilometer blev en fight och det var egentligen bara en period under loppet som kändes riktigt bra. Strax före Oxberg, innan Lundbäcksbackarna, där kände jag mig som Tarzan. Ingen aning om vart krafterna kom ifrån men magen lugnade sig lite och jag stakade på som aldrig förr. Vet att jag tänkte "shit vad stark jag är trots allt".
Efter kontrollen i Oxberg började vänster armbåge göra rejält ont. Förstod att det var av all stakning som jag inte är riktigt van med. Samma tanke här, gilla läget och kör på så gott det går bara. Min dröm om en bra tid hade jag redan lagt ner iom allt strul med magen.

För varje staktag blev armen svårare och svårare att räta ut och när jag kom till Hökberg stannade jag direkt jag kom in i kontrollen, vilade mot stavarna och utan att jag kunde hejda det började tårarna rulla. Riktiga krokodiltårar som 33-åring ;) Det gjorde så ont i armen och jag mådde så illa. Magen såg ut som att jag svalt en basketboll i cement ungefär och för första gången under ett lopp vet jag att jag tänkte tanken på att bryta. Började resonera med mig själv om det var värt det. Hur mycket ska jag plåga mig själv för att genomföra det här. Jag brukar inte känna efter så mycket men just nu så mådde min kropp inte alls bra och jag såg framför mig hur det skulle bli sjukhus med dropp och grejer för att jag tagit ut mig för mycket. Hela kroppen skrek efter energi men det enda jag fick i mig var en kopp vatten och en dextrosol. Det kom fram funktionärer för att kolla läget och det var när en av dem föreslog att jag skulle bryta som jag reste mig från stavarna och sa "aldrig i livet, det är två mil kvar, jag kliver inte av nu"

Sagt och gjort, upp på hästen igen, ge upp har aldrig varit min grej och jag tänkte inte börja nu :) Som tur var hade jag grymt bra skidor och från Hökberg bär det iväg utför. Gled på fint med min arm som nu inte gick att räta ut överhuvudtaget och med en cementboll i magen ;)
Kändes som varje meter var en pina och det har nog aldrig varit så långa kilometer som det var sista biten.
Tog mig iaf till Eldris och därifrån finns det ju inget annat än mål. Här hade armen gett upp totalt så jag stakade med en arm sista milen.
Närmade mig Mora och kämpade för att inte börja gråta när jag såg Mora Parken. Nu är det inte långt kvar! Men sista två kilometerna kändes längre än hela loppet. Det tog aldrig slut!

Fram till förvarningen, 650 meter kvar!! Upp över sista knölen, skrika rakt ut för det gör så ont i armen, nerför knölen, tårarna sprutar, upploppet är här! Får syn på familj och vänner och blir så glad (även fast jag vet att vissa inte tror det ;), bara att kämpa sista. Tårarna fullkomligt sprutar hela upploppet och jag kan inte sluta. Glider in under mål som en skadeskjuten åsna med en arm och en mage som är så svullen så jag ser gravid ut. Just där och då är jag inte glad, jag är bara uppgiven, vill amputera armen och sitta på toaletten i ett halvår.

Men med lite distans är jag så sjukt stolt att jag ens gick i mål med tanke på allt som strulade längs vägen :) Tiden blev inte så bra som jag hade tänkt mig, kom i mål på 9 tim och 26 min. Men jag är sjukt nöjd med tanke på hur mycket jag fick lov att stanna och hur sakta det gick att staka med en arm. Jag är nöjd och väldigt stolt över mig själv! Trots förberedelser och annat så blir det inte alltid som man tänkt sig. Bara några timmar efter började tanken gro på att åka igen :) Jag vill ha revansch!

Sjuk, sjuk och så sjuk igen

Då var dom här, höstförkylningarna. Har hostat och haft ont i halsen i snart två veckor. Så himla segt...
En simlektion hann jag med förra veckan innan det blev sjukstuga igen. Den gick iofs väldigt, väldigt bra! Kände mig som en fisk :) Jag lyckades crawla min första 25:a, någonsin! Såå glad! Så att jag fått lov att avboka dagens lektion känns verkligen sådär. Hade varit så kul att se om nånting av det som gick bra sist har fastnat, eller om det bara var nybörjartur att det gick så bra förra gången.

Den stukade tummen efter vurpan på rullskidor är inte bra än heller. Känner att paniken inför vasaloppet börjar smyga sig på. Jag vill träna!!!!

Men men, nuvarande träningsplan är att ta det lugnt tills på fredag, då jag har simning igen. Ingen träning före det!

Första kraschen

Jaha, då var den kommen. Min första vurpa på rullskidor.. Har klarat mig länge ändå tycker jag.
Provade ett nytt ställe att åka på idag, cykelbanan mot Furuvik. Funkade ju kanon! Upplyst och bra asfalt. Jag hade blivit varnad för att åka längre än viadukten där det går ganska brant nedför och då jag inte är någon fena på att bromsa/stanna så känns det klokt att stanna där.

Det gick sjukt bra att åka idag! Jag försökte tänka på tekniken, att använda magen och inte ta slut i armarna. Jag kände mig stark och stakade på. Vips så var jag framme vid en nedförsbacke men jag tänkte inte på att det kunde vara den backen jag skulle passa mig för redan. Så jag började rulla nedför, och jäklar vad det gick undan! Försökte mig på någon slags plogning men det gick ju sådär så helt plötsligt låg jag på höften. Kom upp snabbt som attan, det kom ju bilar och jag skämdes för min vurpa :) Kände ganska snabbt att jag slagit i handen, och mycket riktigt, handsken var trasig. Vände och började åka tillbaka mot bilen med en mer och mer ond tumme.
Facit av vurpan blev en trasig handske, en stukad tumme och en skrapad skinka. Värst känns faktiskt handsken. Det var mitt favoritpar.. Kunde gått värre så jag är glad att det bara blev tummen som gör ont.

Väldigt nöjd med passet förutom incidenten vid backen. Det går fortfarande ganska vingligt men det går helt klart framåt. Bara kämpa på med tekniken! Flåset känns som att det sitter där hyfsat just nu iaf, men ska självklart bli bättre även det.
Fick ihop lite drygt en mil på ca 43 min. Jag är nöjd!

Då har vecka 40 gått också då...

Som sagt, hjälp vad tiden går! En till vecka är förbi.
Jag hade för avsikt att börja min mer strukturerade grundträning den här veckan men planerade om pga Action Run i Västerås som gick i lördags. Kände mig också fortfarande tung och sliten efter Lidingö så veckan blev relativt lugn. Fick bara ihop ca 5 timmar träning vilket är lite för att vara mig, men välbehövligt kände jag.
Har simmat, cyklat, styrketränat och sprungit iaf men med lugnare intensitet. Förutom idag då jag instruerade RPM. Sååå kul! Jag älskar att instruera cykelklasser, det ger mig så enormt mycket. Är något magiskt med att få på sig headsetet, jag tror inte att jag tar i speciellt mycket, men pulsklockan säger alltid annat ;)

Tillbaks till Action Run, ett hinderbanelopp på 7,5 km i stadsmiljö med 30 hinder. Sjukt kul! Men fruktansvärt kallt. Speciellt efter att man blev blöt i vattenhindren.
Jag hade dock tur, blev inte så blöt. Lyckades hålla mig från att plumsa och var lätt och sjönk inte igenom som många andra gjorde. Roligaste hindren var rullbandet, ringarna och rampen. Fick dock hjälp upp över rampen, men jag är nöjd ändå. Tog mig ju iallafall upp så pass långt att jag nådde hjälpen :)

Mer hinderbana måste tränas nästa år! Hur jag ska få in all träning i mitt redan fullspäckade liv är en annan fråga...

Halvtid

Halva veckan har redan gått! Hjälp vad tiden går. Har tagit det ganska lugnt hittills, bra för att vara mig :)
Igår hade jag min andra simlektion. Jippie så roligt! Trodde väl aldrig att jag skulle tycka att simning var roligt. Men det är faktiskt det. Tränaren jag har är väldigt duktig och bra på att förklara.
Nu fick jag repetera flytläget, position på kroppen och att slappna av. Vi lade sedan på benspark, och några få armtag. Det gick förvånansvärt bra tycker jag. Var beredd på att sjunka som en sten, men jag höll mig uppe hyfsat iaf. Känns som att jag kanske kan lära mig crawla hyfsat om jag håller i det här. Bra känsla i kroppen! :)

Idag vaknade jag med grym träningsvärk. Fick lov att fundera vad jag hade gjort för nånting egentligen och kom på att jag körde ju ett 30 min bålpass innan simningen igår. Måste vara därifrån :)
Var ganska slut i kroppen efter en stressig dag på jobbet men tog mig ändå ut på höstens första pass på rullskidor. Hade glömt hur vingligt och jobbigt åt fotlederna det var i början. Fötterna skrek stanna efter bara några minuter. Det släppte dock efter ett tag men var svårt att få nåt tempo i åkningen när jag hade full koll på att hålla mig på benen. Men det vet jag blir bättre, bara att nöta på. Dagens pass gick bara ut på att vänja mig med utrustningen, ingen tanke på distans eller tid. Lagomt lugnt pass blev det på ca 40 min.
Tiden går ju fort, står inte på, snart är det dags för öppet spår. Kämpa!

Jag har som sagt roddat om träningsplanering något den här veckan på grund av lördagens Action Run i Västerås. Vill ha lite piggare ben och snabbare kropp då än det varit hittills efter Lidingö.
Börjar bli sjukt laddad inför utmaningen med 30 hinder på 7,5 km. Blir roligt tror jag!

Summering vecka 39

Jahopp, då hade ännu en vecka bara sprungit förbi. Trodde inte att jag skulle vara så sliten efter Lidingöloppet, men det var jag tydligen. Tänkte jag skulle ha en hyfsat lugn vecka men nu när jag ska summera så blev det inte riktigt så. Jag har svårt för att hålla igen och ta det lugnt. Min största utmaning när det gäller träning.

Fick ihop 4 st styrkepass (2 st 3D träning, blandat styrka/flås, 1 bål och 1 instruerat corepass), 1 litet löppass där jag insåg att jag var sliten, mitt första simpass någonsin, ett pass hinderbaneträning och 3 mil landsvägscykling. Just ja, ett instruerat styrkepass också där jag mest körde rörlighet. Så totalt sett så kanske det inte blev en så lugn vecka. Grymt roliga pass den här veckan iallafall! Kul att träna ihop med andra och spännande med 3D träning som jag för tillfället snöat in lite på. Känns bra i kroppen.

Benen är iallafall sjukt slitna så nu har jag gett dem två vilodagar, bara lite promenad. Från idag hade jag tänkt köra igång med lite mer strukturerad grundträning som jag planerat ska sträcka sig 12 veckor framöver. Fokus på att stärka upp svaga länkar, förbättra uthållighet/kondition och förbereda kroppen för den tuffare träning som väntar. Första målet på klassikern är öppet spår i slutet av februari, så just nu ligger extra fokus på att få igång den skidåkarkropp som jag just nu inte har. Löpning/cykling är tänkt att få ge nåt pass per vecka åt rullskidor/skierg, men det kommer inte att plockas bort helt.
Har märkt att det är väldigt mycket svårare att göra en träningsplanering åt sig själv än åt någon annan. Mycket att ta hänsyn till när man har ett fullspäckat liv i övrigt.
Jag tror att jag har en bra grundplan just nu iallafall, sen gäller det bara att våga ändra och justera längs vägen. Som en lärare sa till mig i våras "en bra tränare planerar, en dålig tränare följer planeringen".
Börjar därför med att justera planeringen redan första dagen ;) Ska springa ett OCR lopp på lördag så de slitna benen får en extra vilodag.

Så här såg vecka 39:

8 timmar 32 minuter av träning

9 träningspass

38,2 kilometer registrerade

Enda jag skulle ha ändrat är att jag skulle tagit det lite mer lugnt för att ha piggare ben den här veckan. Men, men, man lär så länge man lever :) Nu kickar vi igång träningsvecka 40!

Första passet i bassäng

Så, då var det dags att ta tag i mitt största hinder inför klassikern och Ironman. Simningen. Usch vilken ångest. Men jag har gett mig den på att jag ska lära mig crawla, så är det bara. Insåg ganska direkt att jag aldrig kommer klara det utan experthjälp. Jag är verkligen ingen vattentjej, inte någonstans.
Sagt och gjort, jag började googla efter crawlkurser. Hittade ingen med platser kvar nu under hösten så det alternativ som jag hittade var att ta privatlektioner med simtränare. Så så fick det bli.

Idag var det dags för 40 min simträning. Baddräkten (som använts en gång), min nyinköpta badmössa och ett par glasögon packade jag ner i väskan och begav mig till badhuset. Toknervös, som vanligt när jag ska göra något jag inte riktigt behärskar. Det här är verkligen way out of my comfortzone, med vad tusan, man måste ju utmana sig lite också :)
Fick börja med att bara gå igenom lite vad jag vill ha ut av mina lektioner och berätta lite om min bakgrund kring vatten. Det gick väldigt fort, jag duschar ju inte ens med vattnet på huvudet om jag inte måste. Gillar inte vatten helt enkelt.
Sen fick jag kliva ner i vattnet och börja med att simma 50 m bröstsim. Jag skojar inte, jag var slut när jag kom tillbaka. Kom på mig själv med att tänka "vad har jag gett mig in på nu då". Vi gick över till att öva på att ligga rätt i vattnet, att ha huvudet under ytan, våga titta nedåt och att vara avslappnad i kroppen. Det var faktiskt riktigt roligt! Jag log och skrattade, i vatten! När hände det sist liksom.

Tror jag svalde halva bassängen, mer än en gång. Det var vatten överallt, i öronen, i näsan och i munnen. Hur kan det se så lätt ut när andra gör det? Men några gånger på slutet fick jag till något slags flyt och kroppen snurrade inte mer än ett halvt varv. Den ska ju inte snurra alls såklart, men det gjorde min.

Tänker så här, övning ger färdighet och jag ska lyckas. Om jag så ska svälja hela bassängen innan det här är klart. Skam den som ger sig! Dags för pannbenet att få jobba lite i vattnet också.

Grymt kul simlektion! Längtar redan tills nästa vecka. Trodde jag aldrig att jag skulle säga, men jag är den första att erkänna att jag kan nog kanske tycka att simning är roligt innan det här är klart :)