Fram tills igår hade jag aldrig sprungit längre än ca 13 km i mitt liv. De kilometerna fick jag ihop en gång i Mellsta för en massa år sedan när jag skulle springa slingan på 7,5 km. Jag blev rädd för de stora kossorna när jag nästan sprungit färdigt, vände och sprang vilse på vägen tillbaka. Så det var verkligen inte meningen att det skulle bli så långt.
Men iallafall, efter att ha varit med på lite olika grejer under året och försökt att komma igång med lite löpning så anmälde jag mig till halva Lidingöloppet, alltså 15 km. Igår var det dags! Tänkte att det kunde vara bra att ha sprungit delar av banan inför nästa år då jag ska köra hela.
Kl 05:00 lämnade bilen Borlänge. Jag hade tänkt jag skulle sova lite på vägen dit, men det gick ju verkligen inte. Så himla speedad och nervös! Pratade och fnissade konstant hela vägen till Lidingö tror jag.
Hämtade nummerlappar, åt sista matsäcken och fortsatte prata hål i huvudet på mina medresenärer. Fram tills ca 25 min innan start när fokuseringen tog över och jag blev knäpptyst.
Tio minuter innan start kördes lite hopp och skutt uppvärmning i startfållan och kl 10:20 small startskottet.
Kände mig pigg i benen och försökte bara tänka på coachens ord "upp med blicken, fram med höften, upp med blicken, fram med höften". Första tre kilometerna kände jag knappt att jag sprang, det var så mycket folk, trångt och dammigt. Så jag hade fullt fokus på att inte tackla nån eller bli nedknuffad i nåt dike. Kom på mig själv med att tänka att det är rätt svårt att springa lopp verkar det som.
Planen var att försöka hålla 5,30 fart i snitt vilket kändes helt omöjligt före loppet men efter några kilometer kändes det helt plötsligt fullt rimligt. Det gick ju lätt och bra! Det hände så mycket saker runt omkring hela tiden så jag behövde inte tänka på att det började kännas i benen. Efter ca 8-9 km började det bränna till i ena vaden och jag fick krampkänning. Jag sänkte farten något och det verkade gå bra.
Sista kilometerna började backarna. Trodde inte att det skulle suga så kopiöst i låren, men det gjorde det. Min fina fart avtog och det började bli riktigt jobbigt. Försökte hålla koll på klockan så att jag inte skulle tappa allt för mycket. När skylten med två kilometer kvar kom kändes en målgång mer än välkommen, benen ville inget mer.
Fick ny kraft sista kilometern och pannbenet tog över, bara kötta sista biten! När jag såg målgången kändes det som jag flög fram som en gasell. Fick se sen på film att nån gasell var jag då inte, kanske snarare en ålandsfärja. Men framåt gick det iallafall :)
Mitt officiella mål var att ta mig runt på under 1,5 timme. Klockan stannade på 1,22 och en snitthastighet på 5,38. Kände mig lite missnöjd ett tag att jag inte kom under 1,20 men nu en dag efter är jag jättenöjd! Jag hade ju faktiskt aldrig sprungit så långt och inte löptränat speciellt mycket innan heller. Så idag kör jag en highfive med mig själv samtidigt som jag använder triggerboll på vaderna. Aj så stel och gammal man blev av ett besök på Lidingö ;)
Grym dag med grymt sällskap och jag är ett litet steg närmre mot att tycka om löpning :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar