Första passet i bassäng

Så, då var det dags att ta tag i mitt största hinder inför klassikern och Ironman. Simningen. Usch vilken ångest. Men jag har gett mig den på att jag ska lära mig crawla, så är det bara. Insåg ganska direkt att jag aldrig kommer klara det utan experthjälp. Jag är verkligen ingen vattentjej, inte någonstans.
Sagt och gjort, jag började googla efter crawlkurser. Hittade ingen med platser kvar nu under hösten så det alternativ som jag hittade var att ta privatlektioner med simtränare. Så så fick det bli.

Idag var det dags för 40 min simträning. Baddräkten (som använts en gång), min nyinköpta badmössa och ett par glasögon packade jag ner i väskan och begav mig till badhuset. Toknervös, som vanligt när jag ska göra något jag inte riktigt behärskar. Det här är verkligen way out of my comfortzone, med vad tusan, man måste ju utmana sig lite också :)
Fick börja med att bara gå igenom lite vad jag vill ha ut av mina lektioner och berätta lite om min bakgrund kring vatten. Det gick väldigt fort, jag duschar ju inte ens med vattnet på huvudet om jag inte måste. Gillar inte vatten helt enkelt.
Sen fick jag kliva ner i vattnet och börja med att simma 50 m bröstsim. Jag skojar inte, jag var slut när jag kom tillbaka. Kom på mig själv med att tänka "vad har jag gett mig in på nu då". Vi gick över till att öva på att ligga rätt i vattnet, att ha huvudet under ytan, våga titta nedåt och att vara avslappnad i kroppen. Det var faktiskt riktigt roligt! Jag log och skrattade, i vatten! När hände det sist liksom.

Tror jag svalde halva bassängen, mer än en gång. Det var vatten överallt, i öronen, i näsan och i munnen. Hur kan det se så lätt ut när andra gör det? Men några gånger på slutet fick jag till något slags flyt och kroppen snurrade inte mer än ett halvt varv. Den ska ju inte snurra alls såklart, men det gjorde min.

Tänker så här, övning ger färdighet och jag ska lyckas. Om jag så ska svälja hela bassängen innan det här är klart. Skam den som ger sig! Dags för pannbenet att få jobba lite i vattnet också.

Grymt kul simlektion! Längtar redan tills nästa vecka. Trodde jag aldrig att jag skulle säga, men jag är den första att erkänna att jag kan nog kanske tycka att simning är roligt innan det här är klart :)

Lidingöloppet 2016

Jag har hört att man brukar avge någon slags rapport när man varit med på en tävling. Så jag gör väl det jag också då även om det var en minimal tävling. Fast ganska stor för mig.

Fram tills igår hade jag aldrig sprungit längre än ca 13 km i mitt liv. De kilometerna fick jag ihop en gång i Mellsta för en massa år sedan när jag skulle springa slingan på 7,5 km. Jag blev rädd för de stora kossorna när jag nästan sprungit färdigt, vände och sprang vilse på vägen tillbaka. Så det var verkligen inte meningen att det skulle bli så långt.

Men iallafall, efter att ha varit med på lite olika grejer under året och försökt att komma igång med lite löpning så anmälde jag mig till halva Lidingöloppet, alltså 15 km. Igår var det dags! Tänkte att det kunde vara bra att ha sprungit delar av banan inför nästa år då jag ska köra hela.
Kl 05:00 lämnade bilen Borlänge. Jag hade tänkt jag skulle sova lite på vägen dit, men det gick ju verkligen inte. Så himla speedad och nervös! Pratade och fnissade konstant hela vägen till Lidingö tror jag.
Hämtade nummerlappar, åt sista matsäcken och fortsatte prata hål i huvudet på mina medresenärer. Fram tills ca 25 min innan start när fokuseringen tog över och jag blev knäpptyst.
Tio minuter innan start kördes lite hopp och skutt uppvärmning i startfållan och kl 10:20 small startskottet.

Kände mig pigg i benen och försökte bara tänka på coachens ord "upp med blicken, fram med höften, upp med blicken, fram med höften". Första tre kilometerna kände jag knappt att jag sprang, det var så mycket folk, trångt och dammigt. Så jag hade fullt fokus på att inte tackla nån eller bli nedknuffad i nåt dike. Kom på mig själv med att tänka att det är rätt svårt att springa lopp verkar det som.

Planen var att försöka hålla 5,30 fart i snitt vilket kändes helt omöjligt före loppet men efter några kilometer kändes det helt plötsligt fullt rimligt. Det gick ju lätt och bra! Det hände så mycket saker runt omkring hela tiden så jag behövde inte tänka på att det började kännas i benen. Efter ca 8-9 km började det bränna till i ena vaden och jag fick krampkänning. Jag sänkte farten något och det verkade gå bra.

Sista kilometerna började backarna. Trodde inte att det skulle suga så kopiöst i låren, men det gjorde det. Min fina fart avtog och det började bli riktigt jobbigt. Försökte hålla koll på klockan så att jag inte skulle tappa allt för mycket. När skylten med två kilometer kvar kom kändes en målgång mer än välkommen, benen ville inget mer.
Fick ny kraft sista kilometern och pannbenet tog över, bara kötta sista biten! När jag såg målgången kändes det som jag flög fram som en gasell. Fick se sen på film att nån gasell var jag då inte, kanske snarare en ålandsfärja. Men framåt gick det iallafall :)

Mitt officiella mål var att ta mig runt på under 1,5 timme. Klockan stannade på 1,22 och en snitthastighet på 5,38. Kände mig lite missnöjd ett tag att jag inte kom under 1,20 men nu en dag efter är jag jättenöjd! Jag hade ju faktiskt aldrig sprungit så långt och inte löptränat speciellt mycket innan heller. Så idag kör jag en highfive med mig själv samtidigt som jag använder triggerboll på vaderna. Aj så stel och gammal man blev av ett besök på Lidingö ;)

Grym dag med grymt sällskap och jag är ett litet steg närmre mot att tycka om löpning :)

Välkommen!

Hej och välkomna till min värld! Eller iallafall delar av den. Jag är en helt vanlig tjej med ett helt vanligt liv som bestämt mig för att göra en klassiker under 2017 och sen ge mig på en Ironman 2018.

Är en tjej från Borlänge som jobbar och står i om dagarna, tränar och typ tränar lite till när jag inte jobbar.

Jag älskar utmaningar och sätter gärna höga mål och är inte rädd för att sikta högt. Skulle jag inte lyckas så har jag iallafall förhoppningsvis lärt mig något längs vägen.
Status just nu inför att fixa alla dessa mål är att jag knappt kan simma, inte mer än det man lärt sig i skolan. Så jag kan typ överleva med lite krampaktigt bröstsim. Jag avskyr vatten och har aldrig sprungit längre än 13 km. Skidor åker jag men inte speciellt bra. Så jag tänker så här, vi satsar på något som innehåller alla dessa delar som jag knappt behärskar! Då kan jag ju bara bli bättre :) Bättre förutsättningar att utvecklas finns ju inte. Cykling däremot älskar jag redan och min förhoppning är att jag ska kunna säga detsamma om fler saker när jag kommit igång.

Så nu kör vi!