Dagen jag sett fram emot och bävat för under så lång tid. Förberedelserna blev ganska knackiga pga mycket förkylningar och annat strul, så knappt 20 mil hade jag fått ihop inför dagens övningar. Inte i närheten av vad jag tänkt men bara att göra det bästa med det man har.
Hade åkt längre sträckor, ca 4,5 mil, två gånger innan för att känna på hur det kändes och resten kortare träningspass. Min plan innan loppet var också att lära kroppen att klara av sportdryck, som jag tidigare alltid blivit dålig i magen av. Så därför har i stort sett alla vinterns skidpass varit med sportdryck.
En av mina största utmaningar med längre lopp verkar vara att få min kropp att klara av intag av vätska och energi under tiden. Den har väldigt svårt för det, men inför öppet spår kändes det som att jag hade en bra plan. Trodde jag...
Bodde i husbil alldeles ovanför starten i Berga By, helt perfekt! Vaknade och kände mig taggad, äntligen skulle jag få trängas med många andra som inte heller förstod riktigt hur långt nio mil är ;) Åt rejäl frukost, kollade temperaturen, klädde på mig enligt plan och promenerade sen ner till starten. Visste ju att det skulle vara mycket folk, men hade på något vis förträngt hur mycket folk det faktiskt är. Trodde jag var ute i tid och skulle hamna ganska långt fram, men icke sa nicke. Långt bak med massa tusentals människor framför blev det. Fast jag tänkte att det inte skulle göra så mycket den här gången, fint väder och med förutsättningar för spåren att hålla bättre än sist jag åkte 2014.
Klockan blev slagen och fältet började röra sig, sakta men säkert.
Hade förberett mig på att det skulle ta ganska lång tid till Smågan. Ingen ide att stressa uppför backen och riskera stavar och skidor. Jag rättade in mig i ledet och saxade långsamt uppför tillsammans med alla andra. Efter ungefär 3-4 kilometer började värsta trängseln släppa och jag kunde börja åka lite mer som jag ville. Blev förvånad över hur bra det gick! Kände mig stark och vet att jag tänkte, det här fixar jag, inga problem. Tog mig ca 1 tim och 10 min till första kontrollen där jag följde min plan och drack två muggar sportdryck och en gel med energi. Log för mig själv för att det kändes roligt och började åka mot Mångsbodarna.
Efter någon kilometer kände jag hur det började bli oroligt i magen. Tänkte att det går nog över men det blev bara värre och värre. Tills slut mådde jag så illa så jag fick lov att åka ut på högerkanten och stanna. Vilade en stund, åkte på lite till men fick snart stanna igen. Vad är det som händer liksom? Magen var i totalt uppror. Tänk dig ett riktigt rejält s**t hugg deluxe med fel tajming :( Istället för att räkna ner km till Mora bytte jag taktik och började räkna ned till nästa bajamaja.
Lyckades åka till Mångsbodarna och här tänkte jag att det kanske blir bättre i magen med lite blåbärssoppa och en bulle. Sportdryck vågade jag inte ta något mer så höll mig till vatten. Kändes lite bättre en stund men sen började magen bråka igen. Varje gång jag satte ner stavarna kändes det som att jag skulle kräkas och jag vet att jag tänkte "det här är ett skämt, det är typ 6,5 mil kvar". Spåren och vädret var helt underbara så det började kännas så surt att inte kunna åka på så som jag skulle kunnat göra med en mage i fas. Jaja, bara att gilla läget, ta det lugnt och hoppas att magen ger sig tänkte jag.
Den plan jag hade innan loppet med hur jag skulle fylla på med energi sprack redan efter Smågan. Jag höll mig till vatten och dextrosol som jag hade med mig. Nåt annat fixade inte min mage. Förstod ju att min energi skulle vara slut efter någon timme men hade ingen annan ide på hur jag skulle ta mig igenom loppet överhuvudtaget.
Varje kilometer blev en fight och det var egentligen bara en period under loppet som kändes riktigt bra. Strax före Oxberg, innan Lundbäcksbackarna, där kände jag mig som Tarzan. Ingen aning om vart krafterna kom ifrån men magen lugnade sig lite och jag stakade på som aldrig förr. Vet att jag tänkte "shit vad stark jag är trots allt".
Efter kontrollen i Oxberg började vänster armbåge göra rejält ont. Förstod att det var av all stakning som jag inte är riktigt van med. Samma tanke här, gilla läget och kör på så gott det går bara. Min dröm om en bra tid hade jag redan lagt ner iom allt strul med magen.
För varje staktag blev armen svårare och svårare att räta ut och när jag kom till Hökberg stannade jag direkt jag kom in i kontrollen, vilade mot stavarna och utan att jag kunde hejda det började tårarna rulla. Riktiga krokodiltårar som 33-åring ;) Det gjorde så ont i armen och jag mådde så illa. Magen såg ut som att jag svalt en basketboll i cement ungefär och för första gången under ett lopp vet jag att jag tänkte tanken på att bryta. Började resonera med mig själv om det var värt det. Hur mycket ska jag plåga mig själv för att genomföra det här. Jag brukar inte känna efter så mycket men just nu så mådde min kropp inte alls bra och jag såg framför mig hur det skulle bli sjukhus med dropp och grejer för att jag tagit ut mig för mycket. Hela kroppen skrek efter energi men det enda jag fick i mig var en kopp vatten och en dextrosol. Det kom fram funktionärer för att kolla läget och det var när en av dem föreslog att jag skulle bryta som jag reste mig från stavarna och sa "aldrig i livet, det är två mil kvar, jag kliver inte av nu"
Sagt och gjort, upp på hästen igen, ge upp har aldrig varit min grej och jag tänkte inte börja nu :) Som tur var hade jag grymt bra skidor och från Hökberg bär det iväg utför. Gled på fint med min arm som nu inte gick att räta ut överhuvudtaget och med en cementboll i magen ;)
Kändes som varje meter var en pina och det har nog aldrig varit så långa kilometer som det var sista biten.
Tog mig iaf till Eldris och därifrån finns det ju inget annat än mål. Här hade armen gett upp totalt så jag stakade med en arm sista milen.
Närmade mig Mora och kämpade för att inte börja gråta när jag såg Mora Parken. Nu är det inte långt kvar! Men sista två kilometerna kändes längre än hela loppet. Det tog aldrig slut!
Fram till förvarningen, 650 meter kvar!! Upp över sista knölen, skrika rakt ut för det gör så ont i armen, nerför knölen, tårarna sprutar, upploppet är här! Får syn på familj och vänner och blir så glad (även fast jag vet att vissa inte tror det ;), bara att kämpa sista. Tårarna fullkomligt sprutar hela upploppet och jag kan inte sluta. Glider in under mål som en skadeskjuten åsna med en arm och en mage som är så svullen så jag ser gravid ut. Just där och då är jag inte glad, jag är bara uppgiven, vill amputera armen och sitta på toaletten i ett halvår.
Men med lite distans är jag så sjukt stolt att jag ens gick i mål med tanke på allt som strulade längs vägen :) Tiden blev inte så bra som jag hade tänkt mig, kom i mål på 9 tim och 26 min. Men jag är sjukt nöjd med tanke på hur mycket jag fick lov att stanna och hur sakta det gick att staka med en arm. Jag är nöjd och väldigt stolt över mig själv! Trots förberedelser och annat så blir det inte alltid som man tänkt sig. Bara några timmar efter började tanken gro på att åka igen :) Jag vill ha revansch!
